Knut Ottonin Ljungquist är den ledare som betytt mest för Munksjös utveckling. Under hans tid i slutet av 1800-talet blev Munksjö Nordens största pappersbruk i sin kategori.

Knut Ottonin Ljungqvist föddes i Karlstad 16 december 1836, yngst i en barnaskara på nio, därav det orginella förnamnet. Han skickades till Uppsala för att bilda sig vid universitetet. Ottonin var ingen vän av tentamina utan föredrog att läsa det som intresserade honom, dvs klassiska språk. Han var mycket aktiv i studenternas sociala liv och stod även på teaterscenen. Någon examina blev det aldrig.

Ottonin återvände till hemstaden och arbetade som journalist på Karlstadsbladet. I en annons i tidningen såg han att Munksjö sökte en bokhållare. Ansökan skulle skrivas på främmande språk "nu levande eller dött". När grundaren Janne Lundström mottog ett brev skrivet på grekiska, förstod han att han funnit rätt person. De båda fann varandra direkt och påbörjade en vänskap som varade livet ut. Det är också hos Janne som Ottonin träffar sin blivande hustru Ida.

Ottonin hade förutom sin språkbegåvning ett gott sinne för affärer och räkenskaper.NärJanne Lundström lämnade företaget lät Hierta Ottonin överta disponentrollen samt en sjättedel av firman. När Hierta dör erbjuder arvingarna Ljungquist att överta deras andel i Munksjö. 1873 står han som ensam ägare till bruket med nära hundra arbetare och en årlig omsättning på drygt en halv miljon kronor.

Ida och Ottonin skapade en stor familj omkring sig och barnen kom i rask följd. De stora middagarna i disponentvillan, som uppfördes 1870, var berömda för sin storslagenhet. Men allt var inte glädje och fest. 1881 drabbas familjen av ett hårt slag då Ida, höggravid med parets elte barn, drabbas av en svårartad lunginflammation - både barnet och  Ida avlider. Efter ett år som änkling gifter Ottonin om sig med Klara som är en yngre kusin till Ida. Med Klara får han fyra barn.

Under många år led Ottonin av hjärtbesvär som kom och gick. På hösten 1896 planeras firandet av hans 60-årsdag. På morgonen den 2 december drabbas han av en svårt hjärtattack och dör. På begravningsdagen stängs fabriken och hela arbetsstyrkan deltar i begravningsprocessionen. 1870, samma år som villan byggs, planterar Ottonin en alm på gården. Under detta träd gravsattes urnan med hans aska och där finns den fortfarande kvar, mer än hundra år senare.

Vill du läsa mer om Ottonin och hans familj? På museet kan du köpa boken "På brukspatrons tid".